Jag har lite svårt att förstå de som radikalt byter åsikt, oavsett om det handlar om en mindre väsentlig fråga eller politisk åskådning och världsbild. Till exempel hyser jag viss misstänksamhet mot de som gått från att ha varit rena nazister som helt plötsligt gör avbön och blir goda demokrater. Nu tycker jag visserligen att det bra att antalet nazister minskar men jag har ändå svårt att förstå. Tycker man något så tycker man väl det. Hur kan man bara ändra sig helt plötsligt i vuxen ålder? Den kände före detta journalisten och numer krigshetsaren och högerpopulisten Göran Skytte har också gjort en sådan radikal vändning, fast åt andra hållet (hoppas han får problem med gula fläcken förresten). Nu upprör naturligtvis tilltag av Skyttetypen mer men egentligen handlar det om samma sak. Nu har i och för sig jag själv ändrat mig avsevärt i vissa frågor i synen på vissa människor. Men det beror på jag fått nya faktauppgifter som helt och hållet vänt upp ner på saker och ting vilket tvingat mig att byta fot. I andra fall har fakta av den omvälvande typen bekräftat vad jag alltid vetat och känt på men inte kunnat aktivt argumentera för min sak tidigare. Men är ju i alla avseenden en helt annan sak. Att folk som varit fanatiskt för en sak plötsligt byter sida och anammar en totalt motsatt ståndpunkt är konstigt och suspekt.

Jag har alltid undrat vad den värsta ickedödliga sjukdomen som kan drabba en är. Antingen är det något som förstör utseendet så groteskt att man måste ha påse över huvud så fort man går ut bland folk eller passerar en spegel, det kan ju inte vara så roligt. Total förlamning är nog inte heller någon hit, fast man kanske vänjer sig. Människan har ju en otrolig förmåga att anpassa sig. Döv vet jag som musikälskare inte om jag skulle klara av, det vore verkligen sjukt jobbigt. Rullstolsbunden vore inte heller så kul. Det är nog den saken jag är mest oroad för själv om jag ska vara helt ärligt. I min släkt är det tydligt vanligt med negativa förändringar som benskörhet. Det är inte säkert att något sådant kommer drabba mig men det är klart oroande i vilket fall. Upptäcks felet i tid går det säkert att göra någonting åt saken men jag är lite nojig ändå.

Jag har blivit helt torsk på eleganta skodon. Det är faktiskt mycket likt ett regelrätt beroende om jag ska vara helt ärlig. Jag kan liksom inte låta bli att skaffa, ha, ta ett par nya snygga pjuck ifall jag ser ett par. Det är väl inte så konstigt egentligen folk är och blir ju beroende av så konstiga saker. Jag har hört talas betydligt värre saker faktiskt. Så i sammanhanget är det här en ren bagatell faktiskt. Men det ibland blir det relativt jobbiga konsekvenser det får jag ta och erkänna. Ibland känns det som om jag kommit i klimakteriet. Fast det har egentligen ingenting med det här att göra i formell mening. Nej, varför skulle det. Ju mer jag tänker på saken desto mer irrelevant och ovidkommande framstår det. Men jag är sådan. Jag har påfallande lätt att halka in på sådana här sidospår, jag gör det hela tiden faktiskt. Ibland orsakar det mig en del problem som när jag ska tala om något viktigt på jobbet och så. Men jag börjar faktiskt bli bättre. Jag har skärpt mig en hel del.

Ibland känns det som om allt man gör är helt och fullständigt meningslöst. Jag antar att det här på något vis har med social och politisk eller historisk kontext att göra. Eller jag kan väl inte sitta och anta saker för andra människor. Det är så för mig menar jag. Eller det tror jag i varje fall. Mer specifikt är nog avsaknaden av en kontext ett sammanhang som gör att jag känner så här. Allt blir reducerat till fåniga men uppförstorade saker som fettförbränning. Medan de stora frågorna lämnas därhän. Jag behöver veta något, det är en bit information som saknas. Jag känner det hela tiden. Kanske kan det vara historiskt sammanhang. Vart kommer jag ifrån egentligen? I och för sig måste ju i det heller spela någon roll. Man måste inte per definition liera sig med den gruppen man har historiska kopplingar till. Jag känner inget sådant ansvar. Jag vill förstöra, riva ner, göra om. Nu.

Det är något fel på min lägenhet, eller om det är huset. Hur som helst är det helt oresonligt kallt särskilt på nätterna. Antingen har något hänt med värmesystemet eller så har värden bestämt sig för att snåla in lite. De, värdarna alltså, brukar väl göra så lite grann ibland dessutom tar det väl ett tag innan värmet kommit igång och upp till normal nivå när utomhustemperaturen sjunker plötsligt som den tenderar att göra så här års. Men det här är snudd på löjligt. Det verkar nästan som om det sänkt termostaten vridit ner på värmepannan istället för att kompensera för höstvädret. För mig har detta redan medfört högst obehagliga konsekvenser, jag har dragit på mig en ytterligt plågsam urinvägsinfektion. Den andra för i år faktiskt. Det är nästan så att knappt kan gå till jobbet så jävligt är det faktiskt. Något måste göras snart. Jag har redan ringt till värden eller snarare sekreteraren på kontoret som sa att han skulle prata med fastighetsskötaren. Men inget har hänt hittills. Det går inte längre, nu får det allt vara nog, nu får det fixa det här.

Att begränsa sig