Man kan ju tycka att det är lite illa om man inte har råd att betala hyran i slutet av månaden och det kan man ju ha rätt i för det är ju ganska illa och det kan jag erkänna men nu är det så att jag inte har några pengar kvar för jag har nämligen slösat bort mina pengar på en massa onödiga saker och det är ett misstag som jag har gjort och tro mig när jag säger att jag har lärt mig en läxa av det här och att jag kommer att vara mer sparsam i framtiden och lite mer ekonomisk men nu måste jag försöka lösa det här problemet för jag måste ju ha pengar till hyran och jag vill ju inte gärna ta ett lån och det bästa sättet att få tag på snabba pengar på ett lagligt sätt är ju att sälja något och jag har ett guldsmycke som jag skulle kunna sälja till sms guld ab.

Jag behöver få in lite pengar fort som attan här. Det är nämligen så att jag råkar ha bränt alla mina lite väl fort här och det finns fortfarande en hel hop räkningar som måste betalas. Frågan är bara hur i hela friden jag ska bära mig åt för att få in de pengarna. Kan bli svårt. Jag har ju knappast tid, möjlighet eller ork att ta ett extrajobb. Dessutom som brukar man ju lön för timjobb den 25:e månaden efter att man utfört arbetet och det håller verkligen inte. Jag måste ju ha stålarna nu, på studs liksom. Det finns i och för sig en teoretisk möjlighet här, en tänkbar utväg och lösning på problemet. Jag skulle kunna rafsa ihop allt guld jag har och kränga det till 24guld.se. Helst av allt skulle jag vilja behålla mitt glitter eftersom jag alltid ansett att en person definieras av sina smycken och har man inga så är man heller inget värd, inget alls.

Jag skulle vilja kategorisera mig själv som förhållandevis ordningssam och strukturerad person på det flesta plan. Överlag är jag punktlig, uträttar ärenden och uppgifter som måste utföras i god tid och på ett högst logiskt sätt. Vanligtvis så har jag helt enkelt koll på det mesta, jag är hur man än ser på saken ingen virrpanna, ingen professor Kalkyltyp som kan gå vilse i sin egen hatt. Trots detta har jag en påtaglig svaghet. Det råkar nämligen vara så att jag har en viss fäbless för att förlägga mina telefoner. I snitt slarvar jag ungefärligen bort en si så där fem mobiltelefoner om året, vilket under alla omständigheter är ganska mycket om inte är gravt senildement eller alkoholiserad (jag är ingetdera mig veterligen). Häromdagen var det dags igen, jag glömde min telefon på bussen och det verkar inte som att jag kommer återfå den. Undrar just om det går att teckna någon form av rabattavtal med en elektronikhandlare. Jag menar de måste ju tjäna grova pengar på mig som är inne och köper ny telefon var och varannan månad.

Enligt min mening borde alla som bor i det här landet genomgå en habil hlr utbildning. Jag tycker att det är ett ansvar man faktiskt har som medborgare att göra det. Eller snarare staten borde ta på sitt ansvar att se till att alla kan sådant. I andra hand skulle man kanske kunna lägga den uppgiften på företagen som får se till att alla anställda kan hjälpa en människa i nöd genom HLR. Det råkar ju faktiskt ligga till som så att närmare 10 000 personer varje år drabbas av hjärtstillestånd i det här landet. Det är ingen liten siffra direkt, och än dystrare ser det ut om man betänker att mer än 90 procent av de drabbade dör på det mest permanenta sätt man kan tänka sig. Eller det är så klart enda sätt man kan dö på, permanent alltså. Jag ville väl mest understryka själva allvaret i situationen här, för allvarligt är det på alla sätt och vis.

Det var inte helt lätt att montera ner ett partytält, jag trodde att det skulle gå ganska snabbt för det brukar ju inte vara så jobbigt att montera ner någonting om man jämför med att montera upp saker och ting men jag måste ändå säga att det var väldigt jobbig faktiskt och jag undrar hur jobbigt det måste var att montera upp ett partytält och jag är glad att jag slipper det i alla fall om jag inte är så dum att jag erbjuder mig att montera upp partytältet igen nästa sommar. Men nu är det gjort i alla fall och det känns bra att jag hjälpte till med det för jag har ju varit hos min kompis på hans landställe ganska mycket i somras och då vill man ju hjälpa till lite och visa att man är tacksam också. Nu ska jag nog bara vila mig ikväll.

Jag har lite svårt att förstå de som radikalt byter åsikt, oavsett om det handlar om en mindre väsentlig fråga eller politisk åskådning och världsbild. Till exempel hyser jag viss misstänksamhet mot de som gått från att ha varit rena nazister som helt plötsligt gör avbön och blir goda demokrater. Nu tycker jag visserligen att det bra att antalet nazister minskar men jag har ändå svårt att förstå. Tycker man något så tycker man väl det. Hur kan man bara ändra sig helt plötsligt i vuxen ålder? Den kände före detta journalisten och numer krigshetsaren och högerpopulisten Göran Skytte har också gjort en sådan radikal vändning, fast åt andra hållet (hoppas han får problem med gula fläcken förresten). Nu upprör naturligtvis tilltag av Skyttetypen mer men egentligen handlar det om samma sak. Nu har i och för sig jag själv ändrat mig avsevärt i vissa frågor i synen på vissa människor. Men det beror på jag fått nya faktauppgifter som helt och hållet vänt upp ner på saker och ting vilket tvingat mig att byta fot. I andra fall har fakta av den omvälvande typen bekräftat vad jag alltid vetat och känt på men inte kunnat aktivt argumentera för min sak tidigare. Men är ju i alla avseenden en helt annan sak. Att folk som varit fanatiskt för en sak plötsligt byter sida och anammar en totalt motsatt ståndpunkt är konstigt och suspekt.

Jag har alltid undrat vad den värsta ickedödliga sjukdomen som kan drabba en är. Antingen är det något som förstör utseendet så groteskt att man måste ha påse över huvud så fort man går ut bland folk eller passerar en spegel, det kan ju inte vara så roligt. Total förlamning är nog inte heller någon hit, fast man kanske vänjer sig. Människan har ju en otrolig förmåga att anpassa sig. Döv vet jag som musikälskare inte om jag skulle klara av, det vore verkligen sjukt jobbigt. Rullstolsbunden vore inte heller så kul. Det är nog den saken jag är mest oroad för själv om jag ska vara helt ärligt. I min släkt är det tydligt vanligt med negativa förändringar som benskörhet. Det är inte säkert att något sådant kommer drabba mig men det är klart oroande i vilket fall. Upptäcks felet i tid går det säkert att göra någonting åt saken men jag är lite nojig ändå.

Jag har blivit helt torsk på eleganta skodon. Det är faktiskt mycket likt ett regelrätt beroende om jag ska vara helt ärlig. Jag kan liksom inte låta bli att skaffa, ha, ta ett par nya snygga pjuck ifall jag ser ett par. Det är väl inte så konstigt egentligen folk är och blir ju beroende av så konstiga saker. Jag har hört talas betydligt värre saker faktiskt. Så i sammanhanget är det här en ren bagatell faktiskt. Men det ibland blir det relativt jobbiga konsekvenser det får jag ta och erkänna. Ibland känns det som om jag kommit i klimakteriet. Fast det har egentligen ingenting med det här att göra i formell mening. Nej, varför skulle det. Ju mer jag tänker på saken desto mer irrelevant och ovidkommande framstår det. Men jag är sådan. Jag har påfallande lätt att halka in på sådana här sidospår, jag gör det hela tiden faktiskt. Ibland orsakar det mig en del problem som när jag ska tala om något viktigt på jobbet och så. Men jag börjar faktiskt bli bättre. Jag har skärpt mig en hel del.

Ibland känns det som om allt man gör är helt och fullständigt meningslöst. Jag antar att det här på något vis har med social och politisk eller historisk kontext att göra. Eller jag kan väl inte sitta och anta saker för andra människor. Det är så för mig menar jag. Eller det tror jag i varje fall. Mer specifikt är nog avsaknaden av en kontext ett sammanhang som gör att jag känner så här. Allt blir reducerat till fåniga men uppförstorade saker som fettförbränning. Medan de stora frågorna lämnas därhän. Jag behöver veta något, det är en bit information som saknas. Jag känner det hela tiden. Kanske kan det vara historiskt sammanhang. Vart kommer jag ifrån egentligen? I och för sig måste ju i det heller spela någon roll. Man måste inte per definition liera sig med den gruppen man har historiska kopplingar till. Jag känner inget sådant ansvar. Jag vill förstöra, riva ner, göra om. Nu.

Det är något fel på min lägenhet, eller om det är huset. Hur som helst är det helt oresonligt kallt särskilt på nätterna. Antingen har något hänt med värmesystemet eller så har värden bestämt sig för att snåla in lite. De, värdarna alltså, brukar väl göra så lite grann ibland dessutom tar det väl ett tag innan värmet kommit igång och upp till normal nivå när utomhustemperaturen sjunker plötsligt som den tenderar att göra så här års. Men det här är snudd på löjligt. Det verkar nästan som om det sänkt termostaten vridit ner på värmepannan istället för att kompensera för höstvädret. För mig har detta redan medfört högst obehagliga konsekvenser, jag har dragit på mig en ytterligt plågsam urinvägsinfektion. Den andra för i år faktiskt. Det är nästan så att knappt kan gå till jobbet så jävligt är det faktiskt. Något måste göras snart. Jag har redan ringt till värden eller snarare sekreteraren på kontoret som sa att han skulle prata med fastighetsskötaren. Men inget har hänt hittills. Det går inte längre, nu får det allt vara nog, nu får det fixa det här.

Att begränsa sig